Jag har nu i efterhand tittat på programmet som varit på allas läppar sedan i går kväll. Uppdrag gransknings reportage om näthatet mot kvinnor. Har du inte sett det, så gör det. Går att se på svtplay. Jocke Jardenberg försöker samtidigt få SVT att tillgängliggöra hela programmet, inte bara trailern, även på YouTube, vilket borde vara fullt naturligt. Mer om den diskussion kan du läsa både på facebook och Storify.
Det första som slog mig när jag såg programmet var: det måste vara ett skämt? det är väl inte möjligt att man kan hata någon så mycket att man hotar och kränker till den grad över ett inlägg på facebook. Ett inlägg som i min värld var klart befogat. Jag är så lyckligt lottad i just den här frågan att jag är född till man, och om jag hade skrivit samma inlägg är jag övertygad om att kommentarerna hade blivit helt annorlunda. Med det sagt så skäms jag över det manliga släktet fast egentligen kan man väl inte kalla de som hatar och hotar på detta sättet för män. Hur tänker man? Några av förklaringarna var helt bisarra: “Det är ju bara text på facebook, där betyder det ingenting”. Eller: “Jag trodde inte hon skulle bry sig”.
Vi har ett allvarligt problem i samhället om det är så. Är det ok att skriva vad som helst i en social platform för att där betyder det inget? Eller för att så många redan hade skrivit att ett inlägg till gör väl inget? Är det ett beteende som vi lär ut i skolan idag, att säg inget kränkade, hota ingen, och hata inte varandra IRL, men det är ok på Facebook?
Jag är bekymrad över att så många “gömmer” sig i ett beteende i sociala medier som är helt annorlunda mot i det analoga livet, eller “köttvärlden” som vissa kallar det. Det är precis som att det finns tendenser till att på facebook och andra sociala plattformar där agerar man ut utan tanke på konsekvenser varken mot omgivningen eller säg själv. Som att det är ju inte på riktigt. Inget kan vara mer fel och förödande. Och att vara anonym på nätet är inte längre någon självklarhet. Det går att spåra.
Här finns så många frågor i den här debatten som måste upp till ytan. Hatet i sig, kvinnoföraktet och det sexistiga i det, och var är civilkuraget och ansvarsfrågan? Jag tänker inte gå in i de frågorna för det är det fler som gör så mycket bättre än vad jag gör. Bland annat Mymlan om hatets retorik, Helen Alfvegren, Sarah Larsson Bernhardt med flera.
Det som skämmer mig är när vi gör en så tydlig skillnad på analogt och digitalt. Varför det är okej att göra saker på nätet men inte i “köttvärlden”? Var har får vi det beteendet ifrån egentligen och hur kan vi motarbeta det? Jag är ofta och gärna transparent i min närvaro på nätet, jag är personlig i det jag skriver (inte privat) och står för mina ord oavsett om jag pratar ansikte mot ansikte mot någon eller när jag skriver ett inlägg eller en kommentar. Men det är inte lika självklart för alla. Det finns en tendens att vi delar upp vår person i två – en analog och en digal – och inte förrän vi kan tydligt påvisa att oavsett var du är så och vad du gör så blir konsekvenserna de samma. Alltid. Oavsett. Allihop. Vi är samma individ, vi tänker likadant, vi känner likadant, vi tycker likadant oavsett om vi är på en social plattform eller en analog plats. Punkt.
Det här är inlägg 16 i #Blogg100
Lämna ett svar