Visst känner ni igen er? Fredag kväll, och ni har bjudit hem några goda vänner och har det riktigt trevligt. Ni har lagat god mat. Ni vet, något som inte tar alldeles för lång tid att laga eftersom det är fredag och ni har jobbat hela veckan, men ändå gott och passande för en bjudning. Ni har öppnat en flaska vin (eller i mitt fall, några öl) och äter, njuter och skrattar tillsammans. Barnen är för en gång skull med vid matbordet eftersom de annars slänger i sig maten och försvinner snabbt in på sina rum för att chatta eller spela med kompisar (om de över huvudtaget är hemma). Ni sitter kvar rätt länge vid matbordet och umgås för att det är riktigt trevligt, men till sista så blir det ändå ganska hårt i baken och ni förflyttar er in i vardagsrummet och sjunker ner i sofforna.
Nu kommer snacksen fram, och till det även lite starkare drycker som Whiskey eller Konjak och det trevliga fortsätter. Efter ett tag tittar ni på klockan. Hoppsan, här gick det undan och klockan är redan mycket och det är nu som ni blir påminda om att ni faktiskt har jobbat en hel vecka och gäspningarna kommer. Det börjar bli svårt att hänga med i samtalen, tankarna försvinner iväg på hur skönt det skulle vara att ligga i sängen nu och sova. Med små pikar och diskreta signaler börjar ni försöka få era gäster, som uppenbarligen har varit lediga hela veckan och inte visar minsta tecken på trötthet, att börja tänka på refrängen. Går det riktigt långt börjar ni till och med att förbereda er genom att byta kläder och tvätta av er men ursäkten att “den satt inte så bra och gjorde ont så därför bytte jag till en vanlig tröja”.
Till slut, “äntligen – tänker ni”, så börjar även gästerna att förstå att klockan är mycket och att det kanske ändå är dags att gå hem och börjar sakta men säkert samla ihop sig och dra sig mot ytterdörren. Det är då det riktigt jobbiga börjar. Så nära. De är ju i hallen och på väg ut, men det tar tid. Först ska allting samlas ihop som de hade med sig, och sedan ska ytterkläderna på. Och under hela tiden så fortsätter samtalen och nya historier poppar hela tiden upp som bara måste berättas. Och när ett samtalsämne har tömts, så nog fasen hittar de en förlängning till ett nytt ämne som de bara måste berätta också. Så med ena handen på ytterdörrens handtag fortsätter det, med fler historier som måste berättas medan du lutar dig mot väggen för att inte ramla ihop av trötthet.
Efter att ha avslutat även den “sista” historien och äntligen faktiskt öppnat dörren och stegat ut i natten så känner ni glädjen inombords att snart, snart ska ni få lägga huvudet på huvudkudden och med största sannolikhet somna inom bara några sekunder. Och när den sista gästen lämnat huset och ni stängt och låst dörren, så är det enda ni har i huvudet, tankarna på hur snabbt ni kan komma in i sovrummet och läggar er. Och ni har nästan kommit hela vägen in i sovrummet när ni hör det. Knackandet på ytterdörren. När en av gästerna har glömt något och vänt tillbaka för hämta det, och ni inser att detta kommer att bli en lång natt.
Visst känner ni igen det?
Så nu är det dags för vintern att åka hem, så att vi kan få vila upp oss och värma oss i solens strålar och äntligen få låta våren komma!
P.S! Allt detta är givetvis ett påhittad scenario och vi har såklart aldrig upplevt detta själva, men hört talas om att det händer andra.
Lämna ett svar