I dag hade jag ett samtal med vår dotter som gjorde mig upprörd. Hon är en underbar 11-åring som har ett enormt stort hjärta och tror gott om alla, ibland lite väl mycket gott för sitt eget bästa. 2 saker hände idag som gjorde att hennes tårar rann.
Det första vi pratade om var att hon idag blev ledsen och besviken på sina scoutkompisar. I dag på scouterna skulle de spela in en film. Tydligen en del av ett projekt de gör. För dottern var ju detta himmelriket, som är en teaterapa av högsta rang och som går på kulturskolans teaterundervisning sedan flera år. Givetvis tog hon på sig uppgiften att både skriva manus och regissera hela kalaset. Men tyvärr blev det inte riktigt som hon tänkt sig. Jag försökte förbereda henne lite försiktigt på väg till scouterna på att inte ha för höga förväntningar om filminspelningen eftersom alla kanske inte är lika intresserade av teater och film som hon. Och det var precis vad som hände. Att agera framför en kamera är inget som känns naturligt för särskilt många. Att då behöva göra det vid ett tillfälle eller aktivitet som man normalt sett inte gör det, gjorde ju att de flesta tramsade bort det. Helt enkelt för att de förmodligen inte ville, kunde eller vågade. Det gjorde ju dottern ledsen så klart. Hon vill ju att alla andra också ska tycka att spela teater är lika kul som hon tycker. Och då blev ju besvikelsen stor. Men vi kom i alla fall överens om att nästa gång, så skulle hon inte ha så höga förväntningar, för att slippa bli lika besviken och vi kände oss nöjda med det.
Men det var inte det värsta. Nästa samtal vi hade gjorde mig riktigt upprörd. Jag förstod ju att något hade hänt i skolan idag, för dottern ringde mig och bad om att få gå hem direkt efter skolan och inte stanna kvar på fritids som hon normalt gör. Vi pratade inte om det då, utan hon fick min tillåtelse, men nu i kväll pratade vi om det istället. Då visar det sig, att hon känner sig utsatt av en av sina klasskamrater. Små saker som elaka kommentarer och viskningar, beskyllningar av olika slag och andra fula knep riktade mot henne, t.ex att när de hoppar hopprep så släpper hon sin ända och skyller på dottern att det är hennes fel osv. Dottern upplever det som att det är påhopp på henne och att hon inte får stöd av varken sin bästa kompis eller av sin lärare. Lärarens agerande, enligt dotterns berättelse, gör mig ännu mer upprörd. Hon ska då ha sagt att det är dottern som ser för mycket på det negativa i situationerna och inte ser de positiva, att hon uppfattar situationerna mer negativt än vad de är och hon måste lära sig att inte ta åt sig för mycket. Dottern berättar att läraren till och med har haft en attityd som varit hånfull och nedvärderande när dottern tagit upp det. Det ska finnas en person på skolan som ska fungera som elevstöd vid mobbning och när situationer som de här uppstår, och som eleverna ska kunna prata med i förtroende. När dottern bett sin lärare om att få prata med den här personen så har hon fått till svar att de vet inte när han är tillgänglig och att han också har andra uppgifter i skolan så de vet inte om och när det i så fall kan ske. Här sitter jag alltså, i ett samtal med min dotter, där hon berättar att ingen på skolan (i alla fall vuxen), tar henne på allvar och lyssnar på henne, och att hon mår så dåligt av det att hon vill hem så fort det bara går. Vi kom överens om att hon skulle försöka att få tala med elevstödet igen, och om det inte går, skulle hon gå till rektorn. Detta valde hon själv som handlingsplan, men vi kom också överens om att om hon inte fick lov att prata med elevstödet, så skulle vi ta kontakt med hennes lärare först och främst för att prata ut om det. För oavsett, negativt eller positivt, så upplever dottern skolan så pass obehaglig på grund av detta att hon vill hem och bort från det så fort det går. En tjej som normalt älskar att vara bland andra och som är social ut i fingerspetsarna väljer alltså att hellre åka hem och vara ensam hemma än att vara med vänner därför att det finns personer hon uppfattar är elaka mot henne, och att hon inte får stöd. Det är inte ok!
Detta är ett argt och upprört inlägg i #blogg100
Lämna ett svar